Min vinprovning i lördags avslutades alltså med druvan Riesling. Vi fick prova en torr och en halvtorr. Men som jag nämner i förra inlägget hade båda inslag av sötma. Av honung.

Hur vet en enkel människa då om ett tyskt Rieslingvin är sött eller torrt. Tja, det är inte så lätt. Ett torrt vin kan ju, för att upprepa mig en tredje gång, ha ordentligt med fruktsötma. Ge intryck av att vara nästan halvtorrt.

En liten hint kan du ändå få av etiketten. Dels av "trocken" som betyder just torr. Om fruktsötman kan de tyska prädikaten ge en hint:

• "Kabinett" är oftast lätta viner, torra till halvtorra.
• "Spätlese" betyder "sen skörd" och är gjort av druvor med högre mognadsgrad. Ger något fylligare och smakrikare viner, som kan variera från torra till viner med viss sötma. Både vinerna under provningen var Spätlese. En torr. En halvtorr. Jag är svag för Spätlese.
• "Auslese" görs på utvalda druvor med ännu något högre grad av mognad. Ger viner med tydligare sötma och större smakrikedom. Druvorna är i vissa fall angripna av ädelröta.
• "Beerenauslese" är söta viner från individuellt utvalda, mycket mogna druvor. Här är det vanligt att druvorna angripits av ädelröta.
• "Trockenbeerenauslese" framställs av utvalda, skrumpna, mycket mogna druvor, som samtliga angripits av ädelröta. Vinerna blir mycket söta och smakrika. Ytterligare ett krångligt tyskt namn dock. 
• "Eiswein" eller "isvin", görs av de druvor som hänger kvar på rankan så sent att de fryser, ofta in i januari påföljande år. När druvorna pressas blir musten extremt koncentrerad, eftersom det frysta vattnet i druvorna avskiljs vid pressningen. Mycket dyra viner.

Vinprovning på vinkällare Grappe i lördags. Julklapp till far. Det går att ifrågasätta det mentalt friska i att stänga in sig i en fuktig och mörk källare en dag som i lördags. Men tack vare galenskapen så fick vi en mycket intim vinprovning. Endast sex deltagare. Så mycket bättre det blir än när man trängs med 20 till 40 personer.

Så tack till värmen, maraton, solvalla och Bergman för att vi fick en nästan privat vinprovning.

Min far hade valt tema. Det var ju hans julklapp som sagt. Och valet föll på introduktion till gröna druvor.

Vår provningsledare hade utgått från eget tycke och nyfikenhet vid val av vin. Det var bra. Blev inte bara de gamla vanliga druvtypiska vinerna.
Vi började med Sauvignon Blanc, som sig bör. Först ut var just druvtypisk från Nya Zeeland. Marlborough. Saint Clair Pioneer Block 3. 2008, för 129 kr. Mycket blek färg. Tydliga nässlor, gula äpplen, lite krusbär – rätt gott om än inte något jag kommer att dra mig till minnes på min 100-årsdag.

Följdes av en liten överraskning. Inte ett Loire-vin som man skulle kunna tro. Utan av ett Bordeaux-vin. Château Limbourg, 2005, för 184 kr. En blandning av Semillon (40%) och Sauvignon Blanc. Doftar mycket ek och vanilj, smörigt och lite rökt. Du kan nästan lukta dig till fetman från Semillon:en. Om inte det hade funnits en hint av nässlor långt därinne, så vore Chardonnay en naturlig blindprovningsgissning. Smakar av gula päron och lite smörigt men med bra syra. Passar nog fint till grillad kyckling och fisk – även om vinet är lite väl ekat för min smak. Vinet är från Pessac-Léognan, en underregion till Graves. En klassisk Bordeaux-region, lite söder om klassikernas klassiker Medoc.

Andra druvan till rakning var kameleonten Chardonnay. Finns hur många typer som helst att prova egentligen. Fanns bara rum för två. Jag är glad över att det blev två franska. Till att börja med en Chablis, såklart. Chablis Premier Cru Vaugiraut, 2007, för 199 kr. Renaste formen av Chardonnay. Ett sk elegant vin. Smakar inte överdrivet mycket. Som premièr cru har den inslag av ostronskal. Inga ekfat. Ingen malalaktisk jäsning (används ofta för att mildra syra). Smaken har inslag av grönt äpple, citrus, lite limeskal eller pommerans, en liten oljeton – annars netural och fin till skaldjur såklart. En av provningsdeltagarna myntade en bra smaketikett. ”Som en champagne utan bubbel”.  Och speciellt en blanc de blanc-champagne är ju just chardonnay-vin, utan ek. Fast med bubblor.  Den här Chablin var ung, vilket gör den mer frisk. En mogen Chablis får en ton av saffran. Har aldrig haft förmånen själv.

Jämförde gjorde vi med en vit Bourgogne. Bland de finaste vita vinerna i världen enligt mig. Och jag ska dit i sommar! Tyvärr märks det på prislappen också. Vi provade en 2006 Meursault, från Pierre Bouzereau-Emonin. En vit Bourgogne mår bra av några års lagring, och eftersom den här var så ung så valde provningsledaren att dekantera den. Lufta ett tag. ”Öppna” vinet, som det så poetiskt heter. Eller nördigt, om man är på det humöret.  Doftar mycket. Inslag av ek, visst – men mer raffinerat än i Bordeaux-vinet. Gula äpplen, lite rostat bröd. Smakar mycket bra. Kan verkligen tänka mig detta till en fransk potatissallad och en grillad kycklingfilé med lite citron och örter.

Sista druvan i repertoaren. Riesling. Håller nog med provningsledaren som håller den som favoriten bland vita druvor. Här är det Tyskland för hela slanten. Finns såklart bra exemplar på andra håll också, t ex Alsace och Österrike. Men Tyskland regerar.

Först ut är Rüdesheimer Magdalenenkreuz Riesling Spätlese Trocken, 2006, för 179 kr. Stor nackdel med de långa och krångliga namnen. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg namnen på vinerna. Tvingas att memorera flaskornas utseende istället. Lite pinsamt. Regionen är Rheingau, där det sägs går att fynda lite mer än i Mosel. Vinet doftar gummi och skärgård och exotisk frukt som persika. Smakar lite gummi eller olja. Vilket skvallrar om en viss mognad. Vilket i sig är konstigt, med tanke på att det är en 2006:a. Provningsledare berättar att det året gav upphov till snabblagrande viner. Så om ni vill prova ett ungt vin med inslag av mognad, så är det ett tips.  Mycket persika och lite honung också.  Skvallrar om en tydlig fruktsötma. Men det är ett torrt vin. Med bra syra för balansens skull. Nästan lite grapefrukt. Inget inslag av ek. Det är sällan Riesling lagras på ekfat. Skönt tycker jag. Det finns tillräckligt med karaktär i druvan ändå. Ät gärna till fet mat, som charkuterier. Tänk choucroute i Alsace. För mig är Riesling med fruktsötma en favorit till thailändsk mat.

Sist ut är ett halvtorrt vin. En Brauneberger Juffer Sonnenuhr Riesling Spätlese, 2007, för 249 kr. Region Mosel. Producent Fritz Haag. Jordmånen svart skiffer och granit. 2007 är ett ok år för Riesling, 2005 är ännu bättre. En halvtorr bra Riesling går att lagra i 50 år. Det behöver du definitivt inte göra. Det räcker med ett par år. Men har du tålamod – varsågod! Smakar aprikos, lite honung, en aning syra. Gott! Passar utmärkt till ostar, speciellt kittostar som Munster. Eller till exotisk fruktsallad med vit choklad.

En lyckad vinprovning. Enligt mig. Huvudsaken är att käre far tyckte samma sak. Och jag tror att han uppskattade bonusprovningen av ostar på slutet. 

Sen gick vi ut i solen. Likt mullvadar. Blinkande mot ljuset. Och hejade fram mina vänner Kicki och Åsa i Stockholms maraton. De såg oförskämt fräscha ut efter dryga 3 mil. Kicki sprang in på otroliga 3.28.58 (!) och Åsa premiärsprang på fina 4.16.32 Inte illa för någon som gått till kiropraktor med höft- och fotproblem i flera veckor innan loppet. De är stålkvinnor mina vänner. 

Champagneprovning hos vänner Karin och Marcus på fredagskvällen. Vi är fyra par som har slagit våra amatörpåsar ihop till ett litet vinprovningssällskap. Sist var det druvtypiska röda viner. I fredags var det alltså Champagneprovning. Karins egen favorit.

Som för andra viner finns såklart ett klassningssystem för champagne. Dels klassas byarna. Idag finns 17 grand cru-byar och 38 premiers crus. Dels klassas såklart vingårdarnas olika champagne. De årgångslösa standardcuvéerna. Många har även en prestigecuvé från det bästa odlingsläget. Och så årgångschampagnen såklar, millésimé. Bara från hökvalitativ skörd.

I princip används druvorna chardonnay, pinot noir och pinot meunier för att göra champagne. Chardonnay bidrar med elegans och friskhet till vinet. En champagne som är gjord av enbart chardonnaydruvor kan kallas blanc de blancs. Pinot noir skänker kraft och struktur, och dess släkting pinot meunier ger snabbmognande viner med fruktig karaktär. Champagne från de två blå druvorsorterna benämns blanc de noirs. Vanligast är blandningar.

Värdparet körde klassisk ”innerstadspar i karriären”-stil i fredags. Extern fransk provningsledare. Catering av mat. Proffsigt och tidsoptimerat.

Provningsledaren ramlade i sann fransk anda in något sent, med tillhörande brytning och självförtroende. Satte stämningen direkt. Provningen var av sorten blindprovning. Tre st ur vår charmige fransman Marcs egna import från producenten J.M Gobillard & Fils. Dessutom en ”slamkrypare” från en champagneintresserad väninna till Karin och Marcus.

Marc började med att förklara att man inte ska vara rädd för att skicka ut en undermålig champagne. Även om den är dyr. Allez - drämmer man till med och snärtar avvisande med handen. Marc demonstrerar.

Mycket imponerande att värdparet kunde skramla ihop till fyra provningsglas var. Visst, i olika stil. Men ändå. Det blir 32 glas.

Samtliga viner för kvällens provning hälldes upp, för att vi skulle kunna jämföra. Som Marc påpekade så klarar bra champagne av att bli något rumstempererat. Det kan man inte säga om alla 300 kr-champagner på systemolagets ordinare sortiment-hyllor. Marc bad oss t ex prova en rumstempererad kändis som Moët & Chandon Brut Impérial, vid tillfälle. Som avskräckande exempel. Producentens Dom Pérignon får dock okej av vår kräsne provningsledare. Årgång 2000, som finns i systemets ordinarie sortiments, kostar saftiga 1169 kr. Det är ju för all del en årgångschampagne.

Ingen av dessa fanns dock i glasen i fredags. Inget ur ordinarie sortimentet kom innanför dörrarna.

Vi fick följande beskrivningar av Marc:
A: Citrusbetonad, frisk
B: Frisk, välbalanserad, bra längd, bra efterklang av äpple och mineral
C: Stor fruktighet, hoppar i näsan, moget äpple, längd/strävhet som skvallrar om pinot noir
D: Elegant, strukturerad, toner av mandel, hasselnöt, torkade frukter, små/många bubblor – årgångschampagnen i sällskapet

Nu var det bara att sniffa och sörpla för att avgöra vilket av glasen som hörde samman med vilken beskrivning. Svårt var det. Mycket svårt. Ändrade mig några gånger. Pappret såg till slut ut som en skiss av ett uråldrigt infrastrukturnät. A var i alla fall mycket frisk. B var svår, den var också frisk med lite mer fruktighet. C smakade helt annorlunda. Nästan lite marmeladkulor och lite bröd. Mindre fräschör. D var mycket stor i munnen, om ni hade tagit en klunk skulle ni förstå vad jag menade. Mycket, små bubblor. Bra balans.

Sen levererades facit. Det visade sig att A var glas nr 1, B nr 2, C nr 3 och D nr 4. I ordning alltså. Så lurigt. Här är namnen på vinerna:
A: JM Gobillard & Fils Blanc de Blanc Brut
B: JM Gobillard & Fils Grande Réserve Brut Premier Cru
C: Maurice Grumier Reserve (går inte att få tag i via systemet)
D: JM Gobillard Cuvée Prestige Brut Premier Cru 2003 (335 kr för en god vintage är inte fy skam!)

Jag hade två rätt: A och D. Rätt stolt så. Jag är inte helt överens med vår provningsledare om beskrivningen av C, dvs Maurice Grumier Reserve. Det var mer…torkad frukt…i den. Och så tyckte jag att D smakade friskare än vad beskrivningen gav. Men tog den på bubblorna. Alla har ju som bekant inte samma smaklökar. Tur är väl det. Det betyder ju att ingen kan ha fel. Och jag har aldrig det. Fel alltså.

Efter massor av champagne och några timmars smak-och doftdebatt, så vinkade Marc farväl. Vi andra kastade oss över cateringen. Avnöjts tillsammans med nya flaskor champagne. Det fanns räkcanapéer, skaldjur- och laxcheesecake, persiljekyckling, varmrökt lax… Fina champagnekamrater. Årgångschampagnen tillsammans med varmrökt lax var en höjdare! Blanc de blanc:en passade bättre till cheesecaken, som hade lite mer syra.

Vid ett-tiden, efter beundran av yogagurun Karins nya spikmatta, satte vi oss i en taxi. Bra uthållighet för en fredagskväll.

Ser fram mot nästa provning. Den håller jag och David i.

Tre kronors tisdagsvinprovning fortsätter. Jag och sambon är alltså där med våra vinvänner Charlotte och Marcus. Har avklarat de vita. Nu är det rött.

Först ut är Allegrini Valpolicella Superiore 2005. 99 kr. En nyhet på systemet. Jag gillar producentens La Grola. Så det här blir spännande. 2005 var enligt vår provningsledare Torbjörn ett dåligt år i Valpolicella, men Allegrini gallrade tydligen framgångsrikt och lyckades undvika några större misslyckanden. Deras Valpolicella Superiore doftar körsbär, lite blåbär kanske (först efter att Marcus har påpekat det). Choklad. Lite kryddighet. Smakar körsbär, med kärnorna kvar. Choklad. Får en bit bacon till av provningsledaren, för att vänja munnen från de mindre beska vitvinerna. Baconet gör att vinet smakar russin. Typ romrussin. Charlotte och jag är överens. Och det smakar ännu mer beska. Strange. Om jag jämför med La Grola så är La Grola fruktigare. Mindre beska och krydda. Båda vinerna funkar dock till kraftiga kötträtter, inklusive vilt. Bara att anpassa tillbehör till vinernas olika karaktäristika. "Bara att"... 

Nästa italienare ut är ekologiska La Raia Barbera 2007, för 119 kr. Misstänker att det är en beställningsvara. Jag gillar barberadruvan. Min favorit till en lyxig och mustig köttfärssås. La Raia doftar tydligt björnbär och jord eller stall. Lakrits finns där. Och sambon påpekar viol. Och då känner ju jag också viol. Det brukar bli så. Smakar mycket frukt! Björnbär och mörka bär är tydligt. Lite lakrits finns också. Får en liten tomatröra med vitlök och gul lök till. Det är gott. Så utan exceptionellt utvecklad fantasi bör en bruchetta sitta fint till detta vin.

Sista röda ut är en chilenare. En Queulat Cabernet Sauvignon Gran Reserva 2006. 107 kr, från producenten Ventisquero. Som har några bra produkter på systemet. T ex en schysst Carmènere. Just det här vinet är såklart en beställningsvara. Luktar karaktäristisk svartvinbär, i formen saft som skvallrar om liten sötma. Lite choklad. Och en aning tobak. Efter hjälp från medprovare kan jag skönja både eukalyptus och vitpeppar. Men det tar ett tag. Smakar tydligt svartvinbärssylt! Och choklad är lätt att hitta. Lite syra känns på sidan av tungan, och beska långt bak. Alltså en bra balans. Torbjörn har slängt ihop en mixad soppa på bl a grädde, selleristjälkar och vit tryffelolja! Det smakar verkligen gudomligt med vinet. Jag gillade vinet redan innan tillbehöret. Men med tryffelsoppan blev det ju bara så gott.

Så dagens tips: köp en solmogen cabernet sauvignon från nya världen (gärna en Quelat från Ventisquero). Servera till en fin bit kött och en mixad, passerad sås på: selleristjälk, svamp, gul lök, lite timjan, lite balsamicovinäger, vitt vin, grädde och vit tryffelolja! Eller till en bit oxfilé och potatispuré blandad med lite - just det - vit tryffelolja!

Dags för vinprovning med vinklubben Tre kronor i förrgår. Med sambon som vanligt. Den här gången hade vinvännerna Charlotte och Marcus också lurats med. Fyra får gå till priset av tre. Så fiffigt.

Sparkade igång med bubbel, som sig bör. En Crèmant de Bourgogne Rosé Perle d'Aurore. En ljus rosa och vacker dryck. Doftar fräscht och lite brödigt. Smakar grape och smultron, både liten syra och liten sötma. Skvallrar om att det är en matkompanjon. Även om den visst går att dricka som fördrink på nästa balkongfest. Men försök till en sommarbuffé, så länge det finns lite syra i maten. Eller med ett förslag från provningsledaren Torbjörn. Koka sparris i lite ättika och socker; servera med några flarn av parmesan och havssalt. That's it.

Efter bubblet var det dags för tre chardonnayer av helt olika typ. Som jag nämnt tidigare så är det ju lite av druvornas slampa. Eller kameleont vore kanske ett snällare uttryck.

Först ut en sydafrikansk KWV Roodeberg White, för 79 kr. Chardonnayen är blandad med 40% Chenin Blanc och 15 % "Whinemakers secrets". Såpass. Pinotage är en av ingredienserna i den pretantiösa hemlighetsblandningen. Doftar lite vanilj av eklagringen, lite karaktäristisk parfym från chenin blanc, lite pomerans eller bitter citrus. Smakar...inte mycket. Har syra och beska, det är klart. Men saknar liksom aromer. Ett buffévin kan jag tänka mig. Möjligtvis. Ingen höjdare i sig själv. Det lät bättre än det smakade. Nog så.

Nästa "Chardis" är Errazuriz Max Reserva Chardonnay, 2007, för 109 kr. Från Chile. Luktar mer än den förra. Mycket vanilj, nästan smörkola. Päron snarare än äpple (ni kommer väl ihåg: grönt äpple, gult äpple eller päron?). Pommerans snarare än ren citrus (ni kommer väl ihåg: lime, citron, grapefrukt eller pommerans?). Exotisk frukt finns där också. Lovande doft! Vid kontakt med munnen så har jag tyvärr svårt att känna frukten. Känner smörkola, vanilj och pommerans. Okej vin om man gillar eklagrad chardonnay. Men det doftade bättre än det smakde. Vi får prova med Torbjörns hemlagade fiskbulle och remouladsås till. God fiskbulle. Men remouladsåsen tar över vinet. Tycker jag och Charlotte. Men vågar inte tala om för Torbjörn. Tror nog att vinet passar bättre till kyckling, kanske baconlindad, med lite citron och rosmarin. Eller fiskbulle utan sås, men med citron. Receptet till den goda fiskbullen finns på Tre Kronors hemsida.

Sista chardonnayen ut. Bonterra Chardonnay från Kalifornien. 129 kr. Bonterra är en av mina favoritserier. Producenten Fetzers ekologiskt odlade serie. Prova gärna Zinfandeln. Från både Bonterra och Fetzers "vanliga" serie.

Utsvävning kallas detta. Åter till Bonterra Chardonnay. Denna chardis är inte eklagrad, men tro inte att den har mycket gemensamt med t ex en chablis. Det är ändå generösa Kalifornien vi talar om. Doftar smör, blommig parfym, gula äpplen, lite mineral. I smaken finns blommor, blodgrape. Efter en stund framstår lite mineral och krydda. Du hittar syra, beska och en gnutta sötma. Bra balans. Kan definitvt lagras ett par år (kom ihåg: har ett vin beska och sötma så kan den lagras). Provningsledaren föreslår en lagrad hårdost till - Gruyère eller svenska Herrgård. Torbjörn är minst sagt besatt av vitt vin till ost. Endast vitt vin är rätt till ost. Aldrig rött. Tror inte ens att han accepterar Amarone och parmesan. Uppfriskande med sådan konsekvens! Sen gör du ju ändå som du vill själv. Bonterra Chardonnay borde hur som helst passa bra till både fisk och kyckling, med lite örter. Och en gnutta citron.

Vinprovning på Vinkällare Grappe förra lördagen. Tema Bourgogne. Av den enkla anledningen att jag och sambon funderar på en bilresa dit i sommar. Måste ju lära sig lite först. Lära sig lite lagom mycket. För att inte reta upp fransmännen alltför mycket med sin okunskap. Risken är överhängande. 

En aning förenklat så är det två druvor som gäller i Bourgogne. Chardonnay, ekad och oekad, för vita viner. Pinot noir för röda viner. Medan Chardonnay är lite av ”vindruvornas slampa” och klär sig i mången skrud, så är Pinot noir mer distinkt. En fiiiin druva. En svåååår druva. Lite som vinvärldens Bergman.

Den anpassningsbara Chardonnay är i sitt esse i Bourgogne. Antingen oekad och mineraligt fräsch i Chablis. Eller ekad fyllig, frisk och balanserad i Côte d'Or. Det var dock inga Chablis-viner vi provade i lördags. Utan ekade Côte de Beaune-viner - ”Vitvinsområdet” i Côte d'Or.

Vi börjar med en Bourgogne Les Sétilles 2007. Enklaste appellationen – Bourgogne Blanc. Inte något toppår för vita i Bourgogne. Ljusgul, nästan vit färg. Doftar ek och citrus. Smakar ek/lite smör, friskt, citrus. Inte jättespeciellt, men trevligt.

Sen en Village, en appellationsnivå upp från Bourgogne Blanc. Utmärks av att namnet på byn/kommunen skrivs ut på etiketten. Kommunen är Meursault i detta fall. I Meursault görs de riktigt tunga vita Bourgognerna. Inte de allra dyraste och finaste, för de görs i Montrachet. Men de kaxigaste. Vinet vi provar är Meursault Les Chevalières 2006, för 386 kr. Jag tycker det är riktigt gott! Även om det nog kan lagras något år till. 2006 är förövrigt ett mycket bra vitvinsår i Bourgogne, enligt vår provningsledare.  Mycket stor doft och smak! Mandelmassa, melon, äpplen. Frisk, men med djup. Fatet gör att det går finfint att lagra.

Sista vita vinet är en Puligny Montrachet Premier Cru Les Combettes 2006. Alltså ytterligare ett appellationssteg upp, till Premier Cru. Betyder att det är en av de högre klassade vingårdarna i kommunen. Och Puligny Montrachet är dessutom en av de högre klassade kommunerna. Inte samma tyngd som Meursault-vinerna. Mer finlemmade och diskreta.  Frukt, mineral, lite smörighet från fatet men med mycket friskhet för bra balans. Har börjat mogna något, men kräver något år till. Fantastiskt gott det här också! Med något års extra lagring skulle det sitta som en smäck till ugnsbakad lax med citron, persilja och en smörsås. 

Jag är inte överförtjust i riktigt de riktigt lätta, lite blaskiga pinot noir:erna. Som går under appellationen Bourgogne Rouge. De säljer dock bra i Sverige. T ex Couvent des Jacobins Bourgogne Rouge 2006 som var det första rödvinet vi provade. Smakar röd saft, lite kryddigt. Doftar tydligt lingon, hallon, jordgubb. Passar på sommarbuffén. Annars inte något att skriva hem om.

Att gå upp en nivå, till Village, är faktiskt att rekommendera. Utan att vara snobbig. Vi fick prova Aloxe Corton ”Le Suchot” 2005, för 329 kr. Från Côte de Baune – alltså egentligen ”vitvinsområdet” i Bourgogne. Varför göra det enkelt, när man som fransmännen kan göra det så komplicerat som möjligt. Vinet kan lagras något år till, lovar gott. Och tacka för det – 329 kr är en ansenlig summa. Kan ändå rekommendera att köpa en flaska, lagra 3-5 år, och sen korka upp tillsammans med en citron- och rosmarinmarinerad kycklingfilé i bechamélsås.

Sista vinet som provades, var såklart guldklimpen. En Grand Cru från 1995. Alltså en mogen Grand Cru. En Romanée-Saint-Vivant Grand Cru, från Côte de Nuit (rödvinsområdet i Bourgogne). Producent Joseph Drouhin. 878 kr. Tydligt snudd på omöjligt att få tag på en mogen Grand Cru på Systembolaget. Till och med på Regeringsgatan. Verkar konstigt. Vår provningsledare misstänker att anställda samlar på sig sådana godingar. Inte helt i enlighet med ”systembolagsandan” kan tyckas. Åter till det viktiga. Alltså vinet. Doftar mycket animaliskt. Stall och multna löv. Mycket smak. Mycket strävhet, men ändå runt. Kräver sin köttbit. 878 kr är mycket pengar…

Åk ned till Bourgogne och köp en 2005:a Grand Cru, och lagra själv i 10 år.  En 2004 skulle kunna funka också. 2005:orna är det tydligen en strykande åtgång på. Om du vill imponera så fixa det röda från Romanée-Conti och det vita från Montrachet. Jag skulle dock rekommendera något mindre überkänt namn. Det blir attans dyrt annars.

Vinprovningen med bror och hans sambo under lördagkvällen, fortsätter. Med fyra röda. Från fyra klassiska vinregioner. Om de vita var från nya världen så är dessa från gamla. Balans ska det vara. Och halvflaskor. För hälsan.

En Bourgogne Rouge Pinot Noir, Labouré-Roi 2007 (49/89 kr). En Marqués de Arienzo Rioja Reserva, 2003 (49/94 kr). En Château La Tour de By, Bordeaux 2004 (71/134 kr). En Tommasi Amarone della Valpolicella Classico, 2005 (138/259 kr). I den ordningen.

Doftar på alla vinerna först. Jordgubb, örtigt om Bourgognen. Vanilj, något mer som vi inte kan sätta fingret på, körsbär om Riojan. Lite svartvinbär, lite choklad om Bordeaux:n. Körsbärslikör och choklad och alkohol om Amaronen. Smakar ungefär lika som det doftar, visar det sig. När jag läser på ”smakfacit” så inser vi att det är dill vi har missat på Riojan. Det både luktar och smakar kräftvatten. Med mycket dill.

Matsällskap så. En ört- och citronmarinerad kycklingbit till pinot:n lenar ut den tydliga syran. Smakar mer jordgubb tycker jag. Bror och Johanna kommer nog inte att sätta upp pinot noir på favoritlistan. Ännu.

I princip bara tempranillo i Riojan, därför ingen syra i maten. Köttsoppa. Gjorde den tidigare under dagen. Bara att värma upp till servering:

0,5 dl oxfond (m rödvin) koncentrerad
0,5 dl rött vin
3,5 dl vatten
2,5 dl grädde
1-2 msk hallonsylt
1 dl finhackade morrötter
1 dl finhackade champignoner
0,5 dl finhackad rödlök
1 msk olivolja
1-2 krm torkad rosmarin
salt och peppar

Så här gör du:
Värm oljan i en stor soppkastrull. Tillsätt den finhackade löken och låt den bli mjuk men utan färg. Tillsätt morrötter och champignoner och fräs under någon minut med löken. Salta och peppra. Tillsätt alla övriga ingredienser utom grädden. Koka upp och låt sjuda under 30 minuter utan lock. Tillsätt grädden och koka upp. Smaka av med salt och peppar.

Mycket gott med köttsoppan till Riojan. Provar med Bordeaux:n och Amaronen också. Passar minst sagt dåligt ihop. För mycket syra i fransosen och italienaren är bara för mycket för soppan. Faktiskt kul att prova vin med maträtter som inte passar.

Syran i Bordeaux:n behöver alltså något annat. Något med – tata – syra! Serverar tunnbrödsrullar med rostbiff, remouladsås och lite hackad pickles. Passar bra ihop. Och går bra att förbereda och skära upp precis vid servering.

Sist men inte minst Amaronen. Behöver en riktigt kraftig kötträtt. Gärna vilt. Hade inte riktigt tid att förbereda en viltgryta. Tar the second best thing. Amaronens favoritost. Parmesan. En fint lagrad, ekologisk sak. Sältan, ostfetman och den lilla nötigheten klarar av att omfamna Amaronens alla smaker. Det är verkligen gott.

Som glasyr på moset häller jag upp en liten TBA. Och serverar en bit fin Saint Angus till. Mmm. Dessutom mina gästers favoritost. 

Kvällen fortsätter med diskussion om asylpolitik, en match populärkultur-TP och kaffe med Bailey's. På alla taget en lyckad kväll. Med trevliga gäster. Hoppas att min pensionärsvarningshobby inte avskräckte från en repris framöver. 

Vinprovning med lillebror och hans Johanna i lördags. Vi var ju bara tre, så det fick bli främst halvflaskor.

Upplägget var att första testa doft och smak på vinerna. Sen prova med små maträtter.

Två vita fick inleda. De två mest kända vita druvorna. En Chilcas Sauvignon Blanc från Chile och en Jacob’s Creek Chardonnay från Australien. Ganska druvtypiska både två. Om nu en Chardonnay kan kallas druvtypiskt. Nya världen-ekig-chardonnay-typisk. Varken Johanna eller bror är några vitvinsälskare, varför ingen ramlade i golvet av upphetsning. Men visst kände de skillnad. Den ena med mer citrus, den andra med mer fat – lite rökighet uppfattades till och med. Båda unga viner. Själv tyckte jag att krusbär och lite fläder gick att identifiera i Chilcas.

Dags för vinerna att få sällskap av mumsiga matbitar. En liten enkel chevré-toast till sauvignon blanc. En klassiker. Inga krusiduller. En bit vitt formbröd, en ordentlig bit getost. In i ugnen, 200 grader, i 10 minuter. Jag tycker det är himla gott tillsammans med lite sauvignon. Bror kan sträcka sig så långt att toasten mjukar upp vinet. Inte så tydlig syra längre.

Till chardonnay’en en fisksoppa. Med lite vanilj. Bror (eller kanske  Johanna) hjälpte till att göra den tidigare under dagen. Bara att värma upp när det är dags att servera.
1/2 vaniljstång
5 cl mörk rom
10 cl vatten
1/2  kraftig morot skalad och skuren i bitar
1/2 palsternacka skalad och skuren i bitar
1/2 gul lök skalad och hackad
1 dl fiskfond
5 dl vatten
5 dl vitt vin
3 dl vispgrädde
1 tesked kummin
salt och peppar
olivolja

Så här gör du:
Vaniljlag: Blanda rom med socker och 10 cl vatten i liten kastrull, klyv vaniljstången på längden, skrapa ur och lägg både stjälkar och skrap i romen. Låt sjuda i fem minuter. Ställ åt sidan.
Mjuka upp den hackade löken i olivoljan på medelvärme i soppkastrullen. Tillsätt morotsbitarna och palsternackan. Lägg i kummin och låt fräsa samman några minuter. Lägg i fiskfond, vin och vatten. Låt koka 30 minuter. Finfördela lök och rotfrukter med en matberedare eller stavmixer. Koka upp igen. Tillsätt vaniljblandningen. Låt koka fem minuter. Tillsätt grädden och koka upp. Smaka av med salt och peppar.

Den gräddiga soppan möter beskan i chardonnay’en. Fattonen möter vaniljen. Ingen uttalad syra vara sig i mat eller vin. Riktigt gott. Skulle sitta finfint med en stor vit bourgogne. Lite annan prislapp bara. Bror och Johanna är mer imponerade av soppan än av vinet. Alla kan ju verkligen inte vara lika vinnördiga som undertecknad.